Det var längesen jag grät, blir inte så ofta längre. Jag stänger inne med en del och sedan blir jag mest bara arg om jag blir något. Slår av mig det mesta och blickar framåt. Ikväll har jag blickat bakåt och gråtit tårar som skulle fallit för flera år sedan. Jag minns sår, djupa sår och svek som ledde till en enorm sorg. Det var också en sorg som jag aldrig riktigt bearbetade även om sorgen när den väl infunnit sig alltid finns där, men man lär sig att leva med den. Kanske beror denna plötsliga gråt på det faktum att jag just nu är ensam hemma med en sovande katt på soffan. Jag är riktigt ensam eller känner mig i alla fall som det. Huvudet är tungt just nu och kroppen skriker efter vätska. Men jag kan liksom inte förmå mig att dricka eller ens resa mig ur stolen. Sitter som fastklistrad i mina tårar... Vet inte vad jag kan göra utom att bara låta dem rinna. Det känns ju faktiskt bättre de gånger som är liknande denna. Även om jag inte alltid vet varför jag blir eller är ledsen så försöker jag rida ut stormen och ändå, fast jag i stunden blickar bakåt som nu, se framtiden och det som är nu och idag. Men det var längsen jag grät, huvudet dunkar.