Jag har precis skrattat av lycka tillsammans med min pappa och hans fru. Det känns underbart härligt att kunna spendera tid så här tillsammans med dem, bara själva utan stress och press. Vi skrattade så tårarna rann och det känns som att det var tårar av lycka. Ändå kommer en känsla av sorg samtidigt upp inom mig. En sorg över att det kommer dröja lång tid innan detta kan ske igen. Jag vet faktiskt inte när det skulle kunna vara möjligt. Det kommer även en sorg över att jag inte spenderar så mycket tid med min pappa som jag skulle vilja. Han betyder så otroligt mycket för mig. Detta känns tungt. Jag vet att jag alltid kan nå honom om jag vill prata eller om någonting hänt, men det är en annan sak när han bor här i Alexandria och jag i Göteborg. Jag kan inte få en kram när jag vill, prata med honom mellan fyra ögon när jag vill eller endast få vara i hans närhet. Därför har jag bestämt att varje ögonblick är viktigt att ta vara på. Jag vill inte gå runt och vara ledsen eller känna att något fattas. Jag ska njuta av tiden vi får tillsammans och vara tacksam över att jag har den kontakt jag har med min pappa. Då tror jag att det kommer fler skratt av lycka och inte endast tillsammans med pappa och hans fru, utan när hela familjen är samlad.